Alopeci: Hur förlusten av 70 % av mitt kroppshår gjorde mig till den man jag är idag

Hos Gillette har vi ägnat över 118 år åt att hjälpa män att avlägsna ansiktshår med en högkvalitativ och behaglig rakning. Men vad händer när tillväxten av hår i ansiktet, på kroppen och huvudet inte längre fungerar? Det är vad som hände modellen Jonah Adefay, som fick alopeci areata i början av 20-årsåldern, vilket gjorde att han förlorade 70 % av sitt kroppshår. Vi träffade Jonah för att ta reda på hur han tog sig igenom sin alopeci och hur förlusten av hans kroppshår har gjort honom till den man han är idag.

Första gången jag noterade att jag började tappa hår längs hårlinjen befann jag mig i ett av de mest spännande skedena i mitt liv. Jag var ung och självsäker och hade precis börjat jobba som modell. Och jag hade precis landat mitt första utlandsjobb i Tyskland – livet lekte.

Jag var inte speciellt orolig, men pratade ändå med min frisör, som sade att det är fullständigt normalt med visst håravfall, och att han ser det varje dag. Den kala fläcken började minska, och därför glömde jag bort det.

Men några veckor senare började jag tappa hår över hela huvudet, och bokade till hos läkare som diagnostiserade mig med alopeci. Jag var orolig, rädd och otroligt känslosam eftersom jag inte visste vad det var och vilka konsekvenserna skulle bli på lång sikt. Mitt hår hade alltid varit min stora stolthet och glädje, och var den främsta orsaken till mitt goda självförtroende, och därför sänktes jag helt när jag började förlora håret.

Eftersom jag jobbar i en bransch som är helt baserad på utseende, och dessutom är otroligt konkurrenskraftig, fick jag panik över att min karriär var slut, och började fundera på vad jag skulle kunna göra istället.

Det finns tre olika typer av alopeci:

• Alopeci som kännetecknas av en enda kal fläck;
• Alopeci areata som kan involvera flera kala fläckar, vanligtvis över hela kroppen;
• Alopeci totalis eller total hårförlust, där all hårväxt försvinner och aldrig växer tillbaka igen.

Min alopeci gjorde att jag tappade cirka 70 % av håret på mitt huvud, mina armar, ben, bröst och även ögonbrynen när den var som värst. Något som helt sänkte mig.

Efter min första diagnos remitterades jag till en dermatolog som föreslog olika typer av behandling – tyvärr finns det inte en enda behandling som ger full garanti för att den fungerar.

Först testade jag en steroidkräm som jag applicerade i hårbotten och andra drabbade områden, men den hade ingen effekt. Sen följde jag min läkares rekommendation om steroidinjektioner i hårbotten för att främja hårväxten, återigen utan resultat.

Till slut testade jag en behandling som heter DPC – den innehåller en kemisk substans som heter difencypron som applicerades på det drabbade området, med avsikten att bilda utslag och blåsor. Det beror på att alopeci uppstår när ditt immunsystem attackerar dina hårsäckar, och genom att skapa blåsor fokuserar immunsystemet inte längre på hårsäckarna.

Jag behandlades varje vecka på Salford Royal Hospital och började notera att mitt hår växte ut igen efter cirka tre månader. Sedan dess har mitt hår fortsatt att växa tillbaka, tjockare, snabbare och starkare än någonsin – jag är otroligt glad över att kunna meddela att allt mitt hår har vuxit tillbaka igen.

Så här i efterhand kan jag säga att jag är glad att jag fått uppleva alopeci: även om jag hade bra självförtroende redan innan, är jag ännu mer självsäker idag. Hur tufft det än var tror jag att det har hjälpt till att forma mig som person.

Innan alopecin var jag en klassisk ung och naiv kille som hankade sig fram. Men efter att ha gått igenom en känslomässig berg och dalbana och med alla insikter jag fick, är jag idag mycket mer medveten om vad som är viktigt i livet, och hur viktigt det är att vi behandlar varandra med respekt och känslighet. Precis som vi själva vill bli behandlade. Du vet inte vad som väntar bakom hörnet.

Idag är jag mycket mer fokuserad på min hälsa och mitt välbefinnande och tar hand om min kropp. Jag går regelbundet till gymmet, sätter upp små fitnessmål och försöker lära mig nya recept och äter mycket hälsosammare som resultat.

Jag började även skriva ner jobben jag bokades in på varje vecka för att se vad jag skulle kunna åstadkomma – genom att sätta siktet på min personliga utveckling kunde jag sluta tänka på mitt hår.

För mig förvandlades en otroligt negativ upplevelse till en av mitt livs viktigaste läxor, och de tär jag väldigt tacksam för.

Först och främst, om du drabbats av alopeci eller något annat som går bortom din kontroll vill jag råda dig att våga tro på att det kommer att bli bättre igen. Det kan vara väldigt svårt att behålla hoppet under en så ansträngande period, men om du oroar dig och stressar över något du inte kan kontrollera blir det ännu värre.

Påminn dig själv: "Jag klarar det här, det varar inte för evigt, det är bara så jag har det just nu." Det här hjälpte mig oerhört.

För det andra, håll efter din fysiska hälsa, gå på gym och ät hälsosamt. De här faktorerna tillsammans har en enorm påverkan på slutresultatet.

Slutligen, tänk på att det är helt ok att prata med någon om du känner dig låg eller förvirrad, om du låter din kropp bygga upp stress den inte gör sig av med påverkar det din hälsa på sikt.

Jag fick verkligen kämpa för att lyckas i början, jag avskyr att lasta andra med mina problem, men till slut klarade jag inte av att hålla allt för mig själv längre. Även om mina vänner och min familj inte själva upplevt något liknande fick de mig att känna mig trygg och omhändertagen under hela processen, och gav mig en tro på att jag skulle klara av det här.

Ett år efter att jag blev utskriven från sjukhuset har jag fortfarande allt hår kvar. Det finns ändå en risk för att alopecin kommer tillbaka.

Oavsett vilket tänker jag inte låta den påverka mig på samma sätt som första gången. Idag är jag fullt mentalt och fysiskt förberedd på att det kan hända, och vet vart jag ska vända mig för att få hjälp. Jag tänker behålla min tilltro och fokusera på nuet.

Om det finns någon där ute som kämpar med alopeci och vill dela sin berättelse, kontakta mig på instagram eller titta på mina YouTube-filmer som handlar om min upplevelse.

Ingen ska behöva vara ensam i det här, och genom att berätta min historia hoppas jag att jag kan hjälpa andra i samma situation.